22:13:00
Att svimma
Vi har precis ställt oss till rätta bland folkmassorna på uteserveringen, framför den jättelika storbildsskärmen. Solen skiner, himmeln är blå och jag snuttar på en somrig drink. Sverige gör ett mål och alla klappar händerna.
Jag blir tung i benen och tycker att det är jobbigt att stå. Känner mig lite konstig. Börjar svettas, må illa.Jag bode nog ursäkta mig och gå på toaletten. Jag känner mig väldigt yr. Det snurrar och gungar. Jag får samma känsla som uppstår när man reser sig upp för snabbt. Känslan stannar kvar och de grumliga kornen blir allt fler. Jag vänder mig till Marcus och säger "Jag mår inte riktigt bra, det snurrar. Jag är varm och kallsvettig, huvudet gungar och synen försvinner mer och mer. De grumliga kornen blir mörkare och mörkare och snart är det nästan helt svart, mörkgrått men några få ljusstrimmor. Jag blir rädd och får gråten i halsen. "Jag ser ingenting, det är svart, jag ser ingenting!" säger jag och lutar mig mot hans axel. Sen minns jag inget mer.
Jag drömmer, intensivt, och vaknar upp efter vad som känns som en lång natts sömn hemma i sängen.Jag är kvar i drömmen, vill veta hur den slutar. Snart uppfattar jag folkmassorna och upptäcker att jag sitter ner på knä på marken intill Marcus. Var är jag? Jag hör ingenting. Det är tjockt för öronen. En vakt mumlar någonting om hur jag mår och leder mig bort till en bänk. En kvinnlig läkare som sett vad som hänt kommer fram och ställer massa frågor. Jag får ett glas vatten. M sätter sig bredvid, håller om mig och hjäper mig svara på frågor. Jag är genomsvett, skakig och huvudet känns tungt. Synen är klar men världen ser overklig ut. Vad hände?
Jag sitter kvar och dricker rupp mitt vatten. Tankarna snurrar i huvudet och jag försöker förstå. En obehaglig känsla sitter kvar i kroppen. "Vill du gå hem?" säger M och jag nickar. Nu sitter jag här framför datorn med ett vattenglas i handen, funderar och bearbetar det som hände. Det är otroligt vad man hinner tänka. Precis innan allt blev svart, när det mörknade allt mer, så visste jag att jag skulle försvinna. Falla ihop, svimma, kanske aldrig mer vakna. Jag visste att jag vilken sekund som helst skulle tappa kontrollen och att mitt öde skulle ligga i andras händer. Det var första gången jag svimmade.