22:15:00
Någon hade tagit henne!
"Vi går och slänger soporna så länge" sa jag till M och gick bort till soprummet med I i vagnen. Jag parkerade henne precis utanför och ställde upp dörren så att jag kunde se och höra henne, och så gick jag in och sorterade soporna. Ute blåste det ganska mycket, men jag hörde hur hon lekte med mina nycklar och gav henne ett leeende innan jag gick bort till plast-och kartong. När jag slängde kartongförpackningar hittade jag några lådor och började fundera på om jag kunde använda dessa till något pyssel. Jag bestämde mig för att ta med två lådor hem och vände mig om för att gå ut till henne...men hon var inte där!! Ett hugg i hjärtat. Min första tanke var att jag måste glömt trycka ner bromsen och att vagnen rullat rakt ner på bilvägen - så jag släppte lådorna och sprang ut till vägen! När jag såg att hon inte var där kom nästa fasansfulla tanke - någon hade tagit henne! Hela kroppen frös till is i någon sekund. Jag skrek "Hallååå!!!" i ren panik och skulle precis forstätta med "Har någon sett en rosa barnvagn?! Någon har tagit mitt barn!" när det slog mig att han/hon/de kunde tagit andra vägen - så jag sprang runt husknuten i hopp om att se hur någon körde iväg med henne så jag kunde springa ikapp. Men det var tomt åt alla håll! Någon hade verkligen tagit henne!! Vad fan skulle jag göra!? Vilket håll skulle jag springa?! Jag var panikslagen. Trots att allt gick väldigt fort - från det att jag släppte kartongerna och sprang till det att jag stod där helt förtvivlad över att hon var borta - så hann jag tänka mycket och långt. Hade jag förlorat henne?! Tänk om jag aldrig mer skulle få se henne?! Tänk om någon gjorde henne illa?! Jag kände hur livet var förstört. Jag tänkte på den lilla flickan Madeleine som blev bortförd från hotellrummet när hon var på semester med sina föräldrar, och som aldrig hittats. Tänk om hon var borta för alltid?! Tänk om min lilla tjej skulle gråta efter mig någonstans utan att jag kunde trösta! Tänk om hon skulle känna sig rädd och övergiven? VAd skull hända med henne? Tankarna yrde i huvudet medan jag sprang runt där som en yr höna. När jag kom runt den där husknuten och trodde att någon verkligen tagit henne skrek jag igen. En manlig röst svararde någonstans men jag såg ingen. Allt var så overkligt verkligt och det kändes som jag skulle svimma. Jag tror att jag skrek "Hallå!!" igen, och hörde att det var M:s röst som svarade, men jag kunde inte lokalisera honom. Bra M är här, nu kan vi springa åt varsitt håll och leta - kanske hinner vi innan någon kör iväg med henne i en bil någonstans! tänkte jag, och skulle precis skrika ut att I var borta när han stack fram huvudet bakom en buske och rullade ut vagen - med I. Där är hon! Jag föll ihop och började gråta. Allt släppte och alla känslor bara sprutade! Hon var trygg! Det var bara M som hade tagit henne! Tanken hade inte ens slagit mig - han var ju hemma på toaletten och gjorde sig iordning. Jag var alldeles skakad, lyfte upp henne och kramade henne hårt. Min fina lilla tjej!! Det visade sig att M blivit klar fortare än jag trott, gått bort till soprummet och tyckt att det blåst så mycket och sagt "Vi väntar runt hörnet så länge" - vilket jag inte hörde. "Så får du aldrig någonsin göra igen!" sa jag upprört och kände att jag var arg på honom- trots att han egentligen inte gjort något fel.
Jag är alltid så noga med att ha Isabella nära - kunna se och höra henne, även om hon sover i vagnen. Där jag inte skulle lämna min väska med värdesaker skulle jag inte heller lämna henne. Ni som någon gång blivit bestulna på en väska eller en mobiltelefon vet hur maktlös man känner sig när man står där tomhänt och inte kan göra någonting - jag trodde verkligen att någon ryckt mitt barn (!!) ifrån mig och jag kunde inte göra någonting! Fruktansvärt. Och när jag såg henne med M var det som att vakna upp från den hemskaste mardröm och fortfarande inte veta om man drömt eller inte. Så overkligt verkligt.